Stormannagravar med praktföremål från när och fjärran

Gravarna 1 och 2 som vi tidigare har berättat lite kortfattat om är nu färdigundersökta. Av vad vi kan se i detta skede, innan fragmenten av alla föremål är rengjorda, analyserade och konserverade, är det fråga om personer ur samhällets aristokrati som begravts här. I grav 1 har den dödes utrustning prytts av ornamenterade brons- och guldbeslag och även granatinfattade guldföremål, så kallade cloisonnéarbeten. Med i graven har också bl.a. funnits en uppsättning spelpjäser och troligen även glasbägare. Förutom sin prakt var detta föremål med starkt ceremoniell innebörd som poängterade den dödes sociala, ekonomiska och kanske även politiska ställning i samhället.

 

Helt i enlighet med tidens tradition rör det sig här om kremeringsgravar. Det innebär att allt som en gång lades på gravbålet är kraftigt sönderbränt och fragmenterat. Trots detta kan vi redan nu se att utrustningen som har följt de döda i graven har varit av mycket hög hantverkskvalitet och representerar långväga kontakter. I allt väsentligt, så långt vi nu vet, är gravarnas utrustning av samma dignitet som kungshögarna och båtgravarna från Vendel och Valsgärde.

Brandlager i grav 2. I förgrunden syns fragmenterade skelettdelar som blivit förvridna i gravbålets hetta.
Några små fragment av guldbeslag med granatinfattningar tycks vara av engelskt ursprung, och har en gång ha prytt en svärdsknapp, ett bälte eller något annat i en dåtida paraduniform, vari även imponerande hjälmar vanligen ingick. Som tidigare nämnts finns också björnfalanger i grav 1, och frånvaron av andra ben från björnen leder oss till tolkningen att den döde kan ha svepts i en björnfäll på gravbålet. Ny forskning har visat att de björnklor som återfinns i samhällselitens gravar vid den här tiden troligen har norrländskt ursprung. Det innebär att i en enda grav finns således importvaror från såväl Norrland som kontinenten, och kanske även England och Gotland. Men det får vi återkomma till när föremålen har undersökts närmare.

Björnfalanger från grav 1.

En knapp som sannolikt hört till en knivslida. Knappen är gjord av guld med granatinfattningar.Den mellersta järnåldern präglas av nyetableringar eller omstrukturering av gårdslägen. Sannolikt flyttas också den by eller gård som vi undersöker någon gång under folkvandringstid från den låglänta lermarken, kanske till den plats på höjden där gården ligger än idag. Men det är inte bara en omstrukturering av gårdslägen, utan också maktuttryck av en helt ny dignitet som möter oss under mellersta järnåldern. Kungshögarna i Gamla Uppsala byggs i denna omvälvande tid av förändring. De monumentala gravhögarna talade ett maktspråk och markerade kanske en ny härskarelits rätt till inflytande och styre i området. Det är av allt att döma också i denna tid, mot slutet av 500-talet eller början av 600-talet som de stora gravarna i Nederkumla i Fyrislund byggdes.

Elin gräver ut urnan med brända ben i grav 1.

Vid den här tiden finns inte Sverige, istället är det område som idag är vårt land organiserat i många små hövdingadömen, vart och ett med en ledare. Huruvida dessa ska karaktäriseras som småkungar, hövdingar eller något annat är inte klart, snarast rör det sig nog om stormannasläkter med varierande inflytande. Vi uppfattar det idag som att stormännen ingick i nätverk och stod i beroendeförhållanden till varandra. Troligen var det så att Gamla Uppsala var platsen för den högsta kungamakten, vilken andra stormän var underordnad.

Idag anar vi att avstånden var tämligen små mellan stormannagårdarna kring Uppsala. Från det gravfält som vi nu har börjat schakta fram kan man faktiskt se, inte bara de gravar som vi nyligen har undersökt, utan också till samtida stormannagravarna i Inhåleskulle och Gnista. Av gravarnas storlek och utrustningens kvalitet vet vi att dessa grannar alla tillhörde samhällets absoluta överklass. Förhoppningsvis kommer vi med den här undersökningen kunna bidra med en pusselbit till förståelsen för hur förhållandet mellan dessa aristokratiska enklaver i området har sett ut.