Ett kvarter växer fram

Rapportarbetet med resultaten från den arkeologiska undersökningen av kvarteret Fältskären i Enköping pågår för fullt och många analyser börjar bli klara. Den arkeologiska undersökningen i kvarteret Fältskären var unik ur flera aspekter. Ytmässigt var undersökningen väldigt stor för att vara en stadsgrävning och dessutom var bevaringsförhållandena mycket goda vilket har medfört att mycket av den historiska bebyggelsen har lämnat tydliga spår för oss arkeologer att tolka.

Kvarteret var beläget i den östra utkanten av Enköpings äldre stadskärna och utgjorde därmed ett gränsland mellan stad och landsbygd. Utifrån de bevarade lämningarna går det följa kvarterets successiva utveckling och förändring från betesmark till stadsmiljö allt eftersom Enköping expanderar.

Träsyllar, syllstenar, väggrester och dörrposter ger information om byggnadstekniker och huskonstruktioner. Föremål som kan kopplas till t ex kläder och andra personliga föremål berättar om människornas vardag och sysslor.

Två olika byggnadstekniker, knuttimring till vänster och flätverk till höger

Utifrån fynd av brända och obrända ben kan vi se vilken typ av djurhållning som bedrevs och vilka djur som köptes in från landsbygden. Ben från fågel, fisk och vilt gen en nyanserad bild av kosthållet. Djuren bidrog även med hudar, ull och råmaterial till olika typer av hantverk.

Bevarade växtrester ger en god inblick i odling, insamling och konsumtion av vegetabilier. Växtfynden ger även information om dåtidens vegetation och markanvändning.

Växtmaterial plockas fram och artbestäms

För att lättare förmedla en bild av hur kvarteret kan ha sett ut under olika perioder använder vi oss av en illustratör. På så vis lyfter vi in volym, form och färg i en annars mer endimensionell presentation.

En illustratör jobbar fram bilderna över kvarteret utseende i olika faser

De äldsta beläggen för hur människorna utnyttjat kvarteret kommer från eroderade markytor utmed den dåvarande strandlinjen och dateras till tiden före 1050. Vid den här tiden fanns ingen bebyggelse, utan det var en svagt sluttande betesmark där djuren kunde röra sig fritt ända ner till vattenbrynet. Även om hela ytan utnyttjades som betesmark innehöll den olika vegetationszoner med sina karaktärsväxter. I vattenbrynet växte vass, säv, vattenklöver, nate och starr och utmed strandkanten fanns trädvegetation med al, vide och björk. Trädens rotsystem bidrog till att stabilisera stranden och förhindra erosion. Längre upp i sluttningen var marken något torrare och förutom gräs växte svartkämpar, midsommarblomster, prästkragar och tistlar. Glest växande enar, ekar och björkar tillsammans med buskar av hagtorn och hallon kompletterade de lågväxande arterna.

Ungefär så här såg kvarteret Fältskären ut i början av 1000-talet innan de äldsta tomterna lades ut

Den här fasen avslutas med att djuren flyttas från platsen och träden avverkas i samband med att de äldsta gårdarna ska byggas upp. Detta nya markutnyttjande fick långtgående konsekvenser för både människor och miljö, men det kommer vi berätta om i nästa uppdatering av hemsidan inom en snar framtid.