Resebromosse i Norrköping

Våtmarker är platser i landskapet som människan länge vistats i. Den naturligt blöta miljön i mossar, kärr, myrar och grunda sjöar skapade förutsättningar för en stor artrikedom inom både växt- och djurriket. Och detta nyttjades vid jakt, fiske, samling, slåtter och bete under stora delar av vår förhistoria ända fram till 1900-tal. Även vid färder mellan bygder, byar och städer behövde man ibland passera genom våtmarksområden. Då konstruerades spångar, bryggläggningar och risbäddar för att underlätta transport av varor, boskap och människor genom dessa ofta svårframkomliga terränger. Våtmarksmiljöer var ibland även fokus för människors religiösa handlingar. Föremål offrades då till högre makter genom att läggas ned i kärret eller i den grunda vattenspegeln. Det kunde röra sig om alltifrån vapen, klädesdetaljer, hästutrustning, smycken, kärl, verktyg, och bland även människor och djur. Det är med andra ord lätt att föreställa sig att en arkeologisk undersökning av en våtmark skulle kunna ge ny kunskap både om den förhistoriska människans vardag och om hennes religiösa föreställningsvärld.

Bronsålderssvärdet som påträffades i Resebromosse på 1930-talet. Det förvaras idag på Statens historiska museum (Inventarienummer 20053). Foto: Peter Sillén/Historiska museet. CC-BY.

Arkeologikonsult fick under september 2018 möjligheten att genomföra en arkeologisk utredning av delar av våtmarken Resebromosse vid Lövstadsjön strax söder om Norrköping. Anledningen var att Trafikverket planerar att exploatera området vid byggnationen av Ostlänken, och just denna del av våtmarken var mycket intressant ur ett arkeologiskt perspektiv. Vid dränering av mossen på 1930-talet hittade dikesgrävarna ett nedlagt svärd i brons från tiden kring 1000 f.Kr. (d.v.s. yngre bronsålder). Det fanns även uppgifter om att det tillsammans med svärdet framkommit trästörar, ris och även stenar – vilket i en arkeologs öron låter misstänkt likt en risbädd, alltså en slags fundamentkonstruktion, som skulle kunna ha bärt upp en vägbank som här korsat mossen.

Arkeobotaniker Stefan Gustavsson i färd med att paketera borrkärnan. Sedimenten ska nu analyseras och dateras så att våtmarkens olika stadier kan bestämmas.

För att öka chanserna att finna spåren efter människor som vistades på platsen för tusentals år sedan använde vi oss av flera olika metoder: vi tog upp en borrkärna genom torvlagerna för att kunna studera våtmarkens utvecklingsförlopp, en georadaranalys genomfördes för att se huruvida konstruktioner fanns under marknivå, vi inventerade strandzonen för att finna rester av aktiviteter knutna till våtmarken, och vi metalldetekterade marken efter föremål och tog upp långa sökschakt med en grävmaskin.

En del av våtmarken dikades tidigt ut och utgör idag uppodlad åkermark. Detta möjliggjorde här en georadaranalys med hjälp av teknik och specialistkunskap från Astacus.

Och visst gav undersökningsstrategin resultat! I ett av schakten framkom en enorm väglämning i form av en sju meter bred vägbank anlagd på en massiv sten- och risbädd. Det var alltså denna konstruktion som dikesgrävarna på 1930-talet grävt igenom när de påträffade svärdet. Bearbetade trästockar i anslutning kan utgöra rester av en bryggläggning eller spång. Bland de fynd vi hittade tidsbestämmer bland annat en holkyxa i järn användandet av vägen till åtminstone 500-600 e.Kr. (d.v.s. mellersta järnåldern). Detta är onekligen spännande lämningar som kan säga mycket om rörelser i landskapet under en lång tidsrymd. I och med att denna utredning var det första av flera steg i processen mot en eventuell totalundersökning av lämningarna lades schakten igen efter att vi hade dokumenterat dem. Nästa steg är att påbörja efterarbetet där vi nu ska analysera fynden, borrkärnan och georadarresultatet, vi ska besöka arkiv och granska historiska kartor från 1600-talet för att utröna hur man under årtusendena använts sig av våtmarken. Resultaten kommer sedan sammanställa i en rapport som kommer finnas tillgänglig för nedladdning via Arkeologikonsults hemsida.