Fyndens Ströja del III: Vendeltida dräktspännen och Ströjas särart

Den här gången ska vi presentera några av de vendeltida (550–800 e.Kr.) dräktspännen som påträffats. Vi kommer även komma in på en del särdrag som verkar vara typiskt för Ströja och åtminstone delar av Östergötland.

 Vi börjar med de små vackra likarmade fibulor från början av Vendeltid som vi hittat. Den här spännetypen dateras till den första delen av vendeltid, 550–600 e.Kr. Spännena karakteriseras av sina tvära ändar och en bred välvd båge, ofta försedd med stämpelornamentik. Dessa bars i par på kvinnodräkten. I Ströja hittade vi fem stycken. Inget spänne var det andra likt och de skiljde sig från varandra i storlek, form eller ornamentik. Samtliga var intakta, så när som på nålen, vilket indikerar att de helt enkelt kan ha lossnat från klädedräkten. Under den här perioden stod fortfarande den stora hallen och antagligen hör fynden till en liknande högstatusmiljö som denna representerar. Den här typen av spännen finns över hela Skandinavien. I tidigare forskning betraktades spännetypen som en viktig ledartefakt som markerade svearnas utbredningsområde. Den tolkningen har sedan länge övergetts. Birgit Arrhenius tolkar det som att spänneformen uppkommit på de nya centralplatser som till kom under folkvandringstid, där Helgö i Mälardalen och Uppåkra i Skåne är de mest kända.

Inte den andra lik, bilden visar de fem vendeltida likarmade fibulorna som påträffades i Ströja 2011 och 2016.

Nästa spänne som presenteras är ett av de lite mer ovanliga fynden som gjordes 2016. Det är ett så kallat skivspänne med insättning av emalj i röd och orange färg och något som bedömts utgöra pärlemor eller musselskal i mitten av spännet.

Det vackra om än ovanliga skivspännet med insättning av färgad emalj och möjlig pärlemor, här fotad rakt uppifrån.

Spännet dateras till mitten av 600-talet och det som gör det lite speciellt är just insättningen av det emaljerade glaset. Emaljen har fästs med en teknik som kallas cloisonné och som vanligtvis används till att fästa halvädelstenar som t.ex. granater på smycken av olika slag. Tekniken kom till Skandinavien genom kontakter med det Frankiska riket men användes även flitigt på de brittiska öarna. I Ströjafyndets fall har man istället valt att använda sig av emaljerat glas, en typ av material som sällan används på detta sätt under vendeltid. Glas och emalj är däremot vanligare som insättning och dekor under den efterföljande vikingatiden.

Nu kan det passa att prata lite om regionalitet och Ströjas särart. Det kan vi göra både genom skivspännet och hallarkitekturen. Trots alla fina fynd som gjorts i Ströja under de säsonger som vi grävt på platsen har vi inte påträffat något annat cloisonnéfynd eller granater. Detta är något som i alla fall i begränsad utsträckning borde förekomma i högstatusmiljöer under folkvandrings- och vendeltid likt den i Ströja. Det är inte bara i Ströja som vi hittar jämförelsevis lite fynd med den här typen av inläggningar. I Östergötland generellt känner vi bara till tre stycken (Varv sn, Ringarum sn och Skedevi sn) vendeltida cloisonné föremål varav det från Skedevi sn nog snarast ska föras till samma sfär som bygderna kring Vingåker i Södermanland. Det är just i svealand, Gotland och i sydskandinavien som man har hittat det största antalet cloisonné föremål med granater och man har även hittat spår av att dessa många av dessa föremål har tillverkats på plats. Avsaknaden av liknande föremål i både Ströja såväl som Östergötland i stort är så påtaglig att man kan spekulera i ifall det kan vara något avsiktligt? Har man valt att inte tillverka cloissonéföremål i så stor utsträckning och när man väl gjort det har man då medvetet valt en insättning av emalj i stället för granater?

Anledningen till att det finns så få föremål med cloisonné teknik kanske delvis kan förklaras med att Ströja är den första undersökta hallbyggnaden från perioden som undersöks i Östergötland. Men med tanke på alla gravar som undersökts i länet så är den förklaringen inte tillräcklig.

Givetvis kan det handla om exklusivitet, att man väljer att använda sig av ett ovanligare material för att göra föremålet mer speciellt och eftertraktat. Vi har dock tyckts oss skönja flera tendenser till att saker och ting görs lite annorlunda i Ströja.

Hallhuset vid Ströja har ett eget formspråk som i viss mån skiljer sig från intilliggande regioner. Eftersom det inte har undersökts någon folkvandringstida hallbyggnad i Östergötland tidigare får jämförelsematerial istället sökas i Sydskandinavien, Mälardalen och längs Norrlandskusten. Ströjahallens tydligt eftersökta effekt med konvexa väggar och därmed troligen en böjd taknock kan man se i olika utsträckning i hus både i Sydskandinavien och i Mälardalen med en början under yngre romersk järnålder och folkvandringstid. Det finns en del överregionala skillnader mellan Ströjahallen och de sydskandinaviska och mellansvenska varav några är värda att poängtera. Gavelkonstruktionen med utdragna hörnstolpar är något vi främst känner igen från mellansverige och norrlandskusten. Jämfört med hus i östra mellansverige har Ströjahallen ett mycket bredare mittskepp. Mittskeppet är även ovanligt brett jämfört med samtida hus i Sydskandinavien även om det där finns en tendens till att mittskeppet återigen blir något bredare under sen vendeltid och vikingatid. Men skillnaderna är tillräckligt betydande för att prata om att hallbyggnaden hade ett eget formspråk inom en etablerad arkitektur.

Översikt över den stora hallen i Ströja under utgrävning. Notera här de utdragna hörnstolparna i gavelkonstruktionen.

När besökare från andra delar av Skandinavien kom till hallen i Ströja kände de väl igen sig i stort men redan utvändigt kunde de säkert lägga märke till husets särdrag. Säkert upplevde de en liknande känsla när de beskådade smyckena som invånarna i Ströja bar. Där avsaknaden av cloissonéspännen och valet av emaljerat glas istället för granater säkert berättade något för besökaren om hur befolkningen i Ströja valde att identifiera sig.