En fingerborg och några knappnålar i kopparlegering som hittades i bostadshuset till Snapptuna gård. De små knappnålarna är ca 2,5 cm långa och den större nålen är ca 4 cm. Inuti fingerborgen finns en lite näverrulle, möjligen i syfte att minska storleken. Foto: Arkeologikonsult.
Kvinnorna i Snapptuna
Den äldsta uppgifter om Snapptuna är från 1538 då två torpare, Jens och Olof är upptagna i jordeboken. Någon hustru nämns inte, även om vi kan anta att de båda torparna har haft en familj. Först 1613, i skattelängderna för Älvsborgs lösen, omnämns ”en hustru”, vilket är något som också återkommer under hela 1600-talet då en eller två ”hustrur” förekommer i de olika källorna.
Först under 1700-talet får vi lära känna kvinnorna i Snapptuna lite närmare. 1721 tar en Johan Ersson över Snapptuna efter sin pappa tillsammans med en hustru, som inte nämns vid namn. I Snapptuna bor vid denna tid även hans systrar Margareta och Anna, hans mamma, en inhyses som kallas ”Gamla Malin” och två pigor, Kerstin och Maria. Även Johans bror Erik bor på gården. Vi börjar ana ett folkmyller där familjerelationer, arbetstagare och fattiga personer beroende av välgörenhet träder fram i ljuset.
Tillvaron på Snapptuna, som under hela sin existens är en underlydande enhet till Molnby säteri, framstår som osäker och vid upprepade tillfällen kommer en ny familj till platsen. I vissa fall finns ett släktskap med tidigare familjer, i andra fall rör det sig om en helt ny släkt.
1739 flyttar Elisabeth Persdotter till Snapptuna tillsammans med sin man Olof Andersson, som hon kom att vara gift med i 28 år. Även Olofs föräldrar flyttar med. Elisabeth föder åtta barn varav tre dör i ung ålder. Under Elisabeths tid på gården finns också andra kvinnor här, hustrur och en vuxen dotter (Märta) till andra brukare i Snapptuna och även en ”eländig piga”. Elisabeth uppges vara sängliggande och sjuk mellan åren 1754 och 1759. Kanske har de många barnafödslarna tärt på kroppen? När Elisabeths man dör flyttar hennes då vuxna son Anders Olofsson hem igen tillsammans med sin hustru Brita Persdotter. Om Elisabeth får bo kvar på undantag i Snapptuna vet vi inte.
En underskrift av Elisabeth Persdotter på den bouppteckning som upprättades 1760 vid hennes man Olof Anderssons bortgång. Elisabeth står då ensam med fem efterlevande barn (Vallentuna häradsrätt (AB) FII:1 (1699-1770) s. 196). Foto: Arkiv digital. (Bild ID:2010), www.arkivdigital.se.
Även under senare delen av 1700-talet finns det flera kvinnor i Snapptuna, utöver den kärnfamilj som brukade gården. Bland annat finns det tre kvinnor med samma namn: Anna Andersdotter från Molnby, flickan Anna Brita Lindgren och en kvinna vid namn Anna som är allmosehjon. Detta innebar att hon inte kunde försörja sig själv och inte heller hade några anhöriga som kunde göra det.
I slutet av 1700-talet bor två änkor ensamma på gården, Kerstin, hustru till en avliden brukare, och änkan Anna Ludviksson. Kerstin uppges vara urfattig och betalar ingen skatt. Varför Anna har flyttat in vet vi inte, var hon släkt med Kerstin, eller bodde hon där av ekonomiska skäl?
Vad säger då alla dessa kvinnonamn vi hittar i källorna om livet på Snapptuna? Vi vet att det måste varit trångt, och kanske socialt påfrestande, vi har ju undersökt och daterat de hus som fanns vid olika tidpunkter. Men det finns också andra trådar att nysta vidare i. Från vilka byar och gårdar kom de kvinnor som flyttade till Snapptuna som hustrur, pigor eller allmosehjon? Från vilka sociala sammanhang? Är det samhällets underklass, de obesuttna, som flyttar runt mellan torpen i Vallentuna eller kan det också finnas döttrar till självägande bönder i Snapptuna? Ett exempel på det sistnämnda är Brita Persdotter som flyttar till Snapptuna med sin man Anders Olofsson 1759. Hon var dotter på en av gårdarna i Gällsta by.
Kvinnorna i Snapptuna får här illustreras av några kvarglömda sybehör, en fingerborg och några knappnålar. Knappnålar kunde även användas för att hålla ihop detaljer i klädedräkten. I Sverige tillverkades de första knappnålarna av mässing på Skultuna bruk på 1640-talet och 1665 bildas ett knapphålsmakeri i Stockholm.1742 startas en knapphålsfabrik i Gusums bruk i Östergötland. Fabriken sysselsatte cirka 200 personer.
Ett knappnålsbrev med 26 knappnålar i mässing med trådhuvuden. 3,5 cm långa, tillverkade ca 1731. Foto: Mats Landin, Nordiska museet (Id nr NM.0017648B:493). CC BY-NC-ND.
Knappnålstillverkning vid Gusums bruk 1922. Huvudämnena klipps av. Foto: Linné, Tekniska museet (Id nr TEKA0146147). Public Domain Mark.